Vi har varit ute med Achille´s båt nästan varje dag under våra veckor på Mangareva. Två dagar följde vi med på heldagsutflykter på lagunen där vi besökte olika öar, snorklade och hade det mysigt. Jag och Richard har även fått fiska flera gånger med Achille och hans son Hauiti.









Familjen som driver pensionat Maroi har även en odling av svarta pärlor en bit ut i lagunen. Vi har fått göra ett besök och fått en intressant redogörelse för hur arbetet går till. De ostron som inte producerar en fin pärla dödas. Men muskeln tas tillvara för att ätas och resterna slängs i havet som mat åt fiskar, muränor och sköldpaddor. Även skalen på döda ostron tas tillvara, packas i säckar och säljs till Tahiti. Vi serveras ostron varje dag till middag. Oftast som sashimi, rå och skuren i tunna bitar. Ibland som ”ostronkaka”, jag tror det är malda ostron blandade med mjöl och friterade.



En sådan skillnad mot när jag är i havet, under ytan. Då är det så stilla, nästan tyst. Jag kan höra när papegojfiskar biter i korallen och kanske en båtmotor i fjärran.
När avresedagen är här och båten lämnar ön för att ta oss till flygplatsen känner jag ett litet stick i hjärtat. En fin tråd har spunnits från hjärtat till ön och den spänns nu ut när avståndet ökar. Det är det som känns. Och så känner jag en stor tacksamhet.