I går vandrade vi ner genom dalgången Ouia. Det finns lämningar i dalen som visar att människor en gång i tiden bott här, men numera är den obebodd. Som guide hade vi med Moohe, vår kontakt Teanavai´s kompis. 

Snart nådde vi lummigare områden: där fanns fågelbobräken stora nog att rymma oss och mangoträd som erbjöd oss mellanmål.

Vandringen var spännande, rolig och omväxlande med fantastisk utsikt och natur. Det var också den mest utmanande vandringen jag gjort då det ofta var riktigt brant och svårtillgängligt. I bland var det så brant och halt att jag fick åka ner en bit på rumpan – ganska kul i och för sig.

Ner kom vi till sist, mycket leriga, med ett antal nya skrapsår och blåmärken – men med stora leenden. Det var skönt att ha klarat av den branta delen och kunna gå på plan mark ett tag. I bäcken tvättade vi av oss, svalkade fötterna och såg en stor ål. Vi följde vattenflödet ut mot havet.

Så nådde vi stranden, vårt slutmål. Men än var inte äventyret slut. Man kan sova i en grotta på stranden och sedan vandra tillbaka dagen efter, men vi hade bett om att bli hämtade med båt. Det var riktigt stora vågor så vi fick klättra ut på klipporna och därifrån hoppa i båten. Kaptenen var en annan av Teas vänner, Demian.

Båtturen hem till Omoa tog cirka en timme. Helt plötsligt fick vi sällskap av en flock små delfiner som simmade vid sidan och framför båten. De hoppade två, tre och en gång till och med fyra i rad, perfekt synkroniserade. Helt underbart! Vilken dag!