Efter 7 dagar på Rio Jatapu åkte vi tillbaka till Manaus. Dagen efter påbörjade vi del 2 av vårt äventyr, en 150 kilometer lång kajaktur på Rio Urubu med 5 övernattningar i djungeln.  

Jag, Richard, Saga och Marcus paddlade våra kajaker och vår guide Erikes sin kanot med mat och utrustning.

Vi paddlade cirka 4-6 timmar per dag och slog läger längst floden. Här i Urubu såg vi kajmaner, men inte några delfiner som i Jatapu. Vi såg ofta kungsfiskare och hägrar, även tukaner och papegojor men på avstånd. I bland såg vi apor i träden. Blå, röda och gröna trollsländor slog följe med oss.

Vi trivdes alla väldigt bra med att campa i skogen och sova i hängmattorna. Vid vattenfall kunde vi oftast dricka vattnet och fylla på våra flaskor. Det är ovanligt med regn under den här perioden, men en natt började det åska, regna och storma. Det var en upplevelse. Både mitt och Marcus regnskydd slet sig och det regnade in i våra hängmattor. Allt kunde dock torkas i solen senare.

Det var fortsatt varma dagar och underbart att svalka sig i floden. Vi badade så ofta vi kunde.

En dag vandrade vi till ett overkligt vackert vattenfall som kallades för Månstenen på grund av den stora stenen i mitten.

Erikes gjorde upp eld och grillade ananas med salt, peppar och chili till oss – otroligt gott!

En dag möttes vi av ett lite större vattenfall och fick bära ner kajakerna och Erikes kanot.

I ett försök att få syn på fler djur, bland annat kapybaras, startade vi paddla kl. 4 en morgon. Det var då fortfarande helt mörkt och vi paddlade ungefär 2 timmar tills det ljusnade. Saga benämnde avresetiden som orimlig och somnade i kajaken direkt när vi stannade för frukost.

En fågelspindel och en kajman.

Efter att ha paddlat 6 dagar på Rio Urubu var det ganska skönt att stiga ur kajaken. Även om jag verkligen uppskattar att vara i naturen, uppskattar jag också att tvätta håret i en vanlig dusch och ha på mig torra kläder.

Hemma i Sverige kan jag inte sluta drömma om regnskogen, varje natt är jag tillbaka, gungar i hängmattan, gungar på floden. Min bara fot sträcks mot golvet och möts av lager av varma, torra löv. En eldfluga blinkar till mig i mörkret och jag kan höra vrålapans mäktiga och underliga rop.

Den tredje dagen på Rio Jatapu lastade vi våra kajaker samt utrustning och mat för två dagar på två små båtar. Vi skulle åka uppför bifloden Sova och övernatta djupt inne i djungeln. Sova var mer som en ström som regnskogen slöt sig tätt omkring. Vid flera tillfällen fick vi ducka och huka i båten medan grenar rev oss i håret och på benen. Marcus hjälpte Jese att ösa vatten ur båten. Det var en mycket fartfylld resa, bland annat fick vi hoppa av oss sätta oss på en trädstam som fallit ner och blockerade vägen. Jese backade, gasade och körde över trädstammen. Imponerande!

Vi kom fram efter tre timmar och allas ögon glittrade efter den spännande färden och inför anblicken av den plats vi kommit till. Erikes berättade att vi nu befann oss nästan 300 kilometer från närmaste väg.

Att sova i en hängmatta djupt inne i Amazonas regnskog är en overklig upplevelse. Det är som att vara i en saga. Ljudet är överraskande högt med många olika lager, men ändå harmoniskt: grodor kväker, insekter spelar, apor ropar och fåglar visslar. Under natten såg jag kapten Jese lysa med ficklampa runt lägret, en jaguar hade rört sig i närheten.

På morgonen drack vi starkt svart kaffe och började vandringen mot Sovas vattenfall. Det var en ganska ansträngande och fin vandring, totalt tog det tre timmar. En stor skimrande blå fjäril fladdrade runt området när vi kom fram. Det är en av de vackraste platser jag sett. Vattnet var svalt och friskt och så rent att vi kunde dricka det. Det lilla fågelboet på en av bilderna tillhör en kolibri.

Det är svårt att tro att något kan mäta sig med Sovas vattenfall. Men resten av dagen skulle bli något av det roligast och mest spännande någon av oss gjort. Vi skulle ta kajakerna tillbaka längst Sova. Erikes sa åt oss att bara ta med sådant vi kunde tänka oss att bli av med. Så jag lämnade min kamera i Jeses båt. Det var mycket svårframkomligt på sina ställen, ofta väldigt strömt och det tog fyra timmar – som sagt något av det roligaste jag varit med om! Sammantaget är nog Sova min favorit på den här resan.

De följande sju dagarna bor vi på den här fina båten och reser längst floden Jatapu, en biflod till Uatumã och Amazonfloden. Den mest fantastiska delen av resan enligt mig. För att komma till båten åker vi sex timmar med bil från Manaus till Itapiranga. Med på båten är förutom vår familj, kapten Jese och förstås vår guide (och kock) Erikes.

Erikes lagar mycket god mat till oss. Särskilt älskar jag frukosten som består av tapioka – en sorts wrap som fylls med stekta bananer och någon slags brasiliansk osöt frukt samt annat som ost eller ägg. Till middag får vi ofta god och hälsosam mat som bönor, ris och sallad. Frukten är förstås underbar.

Det är magiskt att bo på båten. Vi sover i våra hängmattor på övre däck. Vi lägger oss ofta ganska snart efter att mörkret fallit och vaknar när det ljusnar. Det finns ingen el och vi använder telefoner och datorer sparsamt. Solnedgångarna är fantastiska och stjärnhimlen sagolik. Om det blir för varmt mitt på dagen kanske vi tar siesta och sover en stund.

Vi tvättar oss och våra kläder i floden. Tar ”djungelduschar” och badar hela tiden för att svalka oss. Underbart! När Richard, Saga och Marcus vill nattbada blir Richard biten av en piraya.

Med utgångspunkt från båten paddlar vi kajak och vandrar i djungeln. En dag besöker vi byn där vår kapten Jese och hans familj bor. Förutom några små samhällen är trakten runt Rio Jatapu nära nog obefolkad.

I Jatapu bor både grå och rosa delfiner, vi ser och hör dem ofta när de hoppar eller andas vid ytan. På kvällen flyter kajmanen som en skugga över floden och flockar med små fladdermöss viner över vattenytan. När det är alldeles mörkt ser vi eldflugorna blinka till oss i mörkret. Då doftar det svagt av varmt trä och tjära från båten och från skogen hörs vrålapans mäktiga och underliga rop.